1746-1828 Goya is considered the 18th Century's foremost painter and etcher of Spanish culture, known for his realistic scenes of battles, bullfights and human corruption. Goya lived during a time of upheaval in Spain that included war with France, the Inquisition, the rule of Napoleon's brother, Joseph, as the King of Spain and, finally, the reign of the Spanish King Ferdinand VII. Experts proclaim these events -- and Goya's deafness as a result of an illness in 1793 -- as central to understanding Goya's work, which frequently depicts human misery in a satiric and sometimes nightmarish fashion. From the 1770s he was a royal court painter for Charles III and Charles IV, and when Bonaparte took the throne in 1809, Goya swore fealty to the new king. When the crown was restored to Spain's Ferdinand VII (1814), Goya, in spite of his earlier allegiance to the French king, was reinstated as royal painter. After 1824 he lived in self-imposed exile in Bordeaux until his death, reportedly because of political differences with Ferdinand. Over his long career he created hundreds of paintings, etchings, and lithographs, among them Maya Clothed and Maya Nude (1798-1800); Caprichos (1799-82); The Second of May 1808 and The Third of May 1808 (1814); Disasters of War (1810-20); and The Black Paintings (1820-23).   Related Paintings of Francisco Goya :. | Las Gigantillas | The Milkmaid | Gaspar Melchor de Jovellanos | Pilgrimage to San Isidro | Cannibals preparing their victims |
Related Artists:
James Gibbs
1682-1754 James Gibbs was born at Footdeesmire near Aberdeen, Scotland, in December 1682, the younger son of a Scottish gentleman. As a young man, he traveled on the Continent, pursuing his fondness for drawing. In Rome he determined to become an architect and entered the school of Carlo Fontana. Gibbs became acquainted with many members of the English aristocracy, for whom he made drawings and who were helpful to him in later life. He returned to England in 1709. Through the influence of Edward Harley, Earl of Oxford, Gibbs was made one of the surveyors to the commissioners for building 50 new churches in London in 1713, and in this capacity he designed St. Mary-le-Strand (1714-1717), his first public building. Here he expressed not only influences of Sir Christopher Wren but also ideas absorbed from Italian baroque and mannerist architecture. Gibbs was employed by Lord Burlington in rebuilding the east block of Burlington House, Piccadilly, before that patron embraced Palladianism, but was superseded by the earl protege, Colen Campbell. When the Whigs, who supported the Palladians, came to power, Gibbs as a Tory of baroque tendencies lost his official post in 1715, but his private practice among Tory patrons continued to be exclusive and remunerative. He built Cannons House, Middlesex (1716-1719; demolished 1747) for the Duke of Chandos; added a chapel and library at Wimpole Hall, Cambridgeshire (ca. 1720), for Lord Harley; built the exquisite Octagon Room at Twickenham, Middlesex (1720), with beautiful plasterwork by Italian stuccoworkers; and erected Ditchley House, Oxfordshire (1720-1725), probably his most splendid house, for the Earl of Lichfield, again with remarkable plasterwork by Italian craftsmen. But public commissions were not entirely lacking. In 1720 Gibbs designed St. Martins-in-the-Fields (built 1722-1726), one of his outstandingly beautiful works. Like St. Mary-le-Strand and many of his houses, the interior was decorated with plasterwork by the fashionable Italian stuccoworkers, who probably came to England through his encouragement. St. Martins was followed by another building of extreme elegance and dignity, the Senate House at Cambridge (1722-1730), as well as the new buildings of King College. Many of the ornamental buildings in the park at Stowe House, Buckinghamshire, are his work, including the Temple of Diana (1726), the Temple of Friendship (1739), the Gothic Temple (1740), and the Column with a statue of Lord Cobham. Gibbs general influence among architects and clients was great because of his exhaustive knowledge of architecture acquired through long study in Rome, an experience rare among architects of that generation, although later more common. This influence he extended by means of his Book of Architecture (1728), a record of both his executed and unexecuted work, and especially his Rules for Drawing the Several Parts of Architecture (1732), a work used by countless architects, students, scholars, and builders up to the present day. Of Gibbs later works the circular Radcliffe Library at Oxford (1737-1749) is his most ambitious and monumental achievement; it shows much influence of Nicholas Hawksmoor. Gibbs published the designs in the large folio volume Bibliotheca Radcliviana in 1747, and he received from the university the honorary degree of master of arts. He designed the new decorations of Ragley Hall, Warwickshire (ca. 1750-1755), in the rococo taste then becoming fashionable. A distinguished late work is the church of St. Nicholas at Aberdeen (1751-1755). In his last years Gibbs held the sinecure post of architect to the Office of Ordnance. He died in London on Aug. 5, 1754. In his early buildings, especially in his churches, Gibbs displayed that discreet form of the baroque which he had absorbed from Carlo Fontana in Rome and also from Wren example. Characteristic features of his work are window architraves interrupted by prominent rustication blocks, oeil de boeuf (oxeye) windows, boldly projecting cornices, and parapets topped by urns. In his later buildings the exterior form conformed more closely to severe Palladian principles, but the interiors retained a baroque exuberance.
martin mijtens d.a
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Marees och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af Werttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.
Aleksander Orlowski
Aleksander Orłowski Aleksander Orłowski (March 9, 1777 - March 13, 1832) was a Polish painter and sketch maker, pioneer of lithography in the Russian Empire. Orłowski was born in 1777 in Warsaw to a tavern-keeper. In his early childhood he became known as a prodigy and soon Izabela Czartoryska financed his first classes of painting with the notable artist Jan Piotr Norblin. In 1793 Orłowski joined the Polish Army and fought in the Kościuszko Uprising against Imperial Russia and Prussia, but was wounded and returned to Warsaw for further studies, financed by Prince Jezef Poniatowski. He studied with many notable painters of the epoch, among them Norblin, Marcello Bacciarelli and Wincenty Lesserowicz. In 1802, after the Partitions of Poland, he moved to Russia, where he became one of the pioneers of lithography. Among his works are countless sketches of everyday life in Poland and Russia, as well as scenes of the Kościuszko Uprising and other Polish wars.